onsdag 7 maj 2008
När liten kom till världen!
Den 22 april kom så vår son äntligen ut för att se vilka vi var som väntat så länge här på utsidan.
Albin vägde 4475g och var 52cm lång.
Förlossningsberättelse
Förlossningen gick alldeles strålande bra tycker jag. Inte alls som jag hade trott och förväntat mig, men så är det väl egentligen få saker som blir som väntat.
Jag var på undersökning, ultraljud och ctg på måndagseftermiddagen och doktorn lossade på hinnorna. Efter det sa hon att jag skulle komma tillbaka på kontroll och ev igångsättning på lördagen, men sa också att hon trodde att det inte skulle bli aktuellt då hon trodde att jag skulle komma tillbaka till förlossningen med värkar om en dag eller två. Efter besöket fick jag mer besvärlig mensvärk som höll i sig hela kvällen. Halv två började värkar dyka upp, det förstår jag så här i efterhand. Jag har alltid föreställt mig att det skulle göra ont, eller i varje fall kännas, i magen. Men dessa satt bara i ryggslutet och ibland även framtill. Jag pinade mig igenom natten, studsade upp och ner ur soffan och försökte hålla koll på när, var och hur länge det gjorde ont.
Klockan sex på morgonen kom P upp och började sitt frukoststök. Då var jag i badrummet och kräktes. Jag sa till honom att jag varit uppe hela natten med ont och han undrade om han skulle vara hemma. Njae, jag vet inte än, svarade jag. (Aningens korkat förstår jag ju nu.) Sen kom en värk och jag lät nog lite, för han blev blek och vrålade nu åker vi! (hihi) Sen blev han nervös och fick kräkas han också och sen gick han och lade sig!
Klockan kvart i sju ringde jag förlossningen och sa att jag tyckte det började bli jobbigt. Jag slängde luren på P när jag inte klarade av att prata. Vi var välkomna in fick vi veta.
Värkarna började komma tätare och tätare, från att under natten ha varit med intervall mellan 5-7 minuter, började nu pauserna mellan värkarna försvinna. Jag, som ju tänkt innan att man har så mycket tid och att en förlossning med första barnet tar evigheter, skulle äntligen duscha, jag tyckte ju att jag var skitig i håret (och tänkte väl på alla blivande foton... ) Väl i duschen kunde jag knappt stå upp och efter ett tag började P slita på mig kläder! Det var nog tur...
Vi kom in till intaget halv åtta på morgonen. De ville ha ner mig på en brits för att ta en ctg-kurva, men så fort jag försökte sätta ner ändan på madrassen så studsade jag upp. Värkarna blev till stormande smärtor så fort jag försökte sitta ner. Efter några försök (de hade aldrig fått mig att ligga stilla mer än några sekunder även om de fått ner mig på sängen) så hämtade de barnmorskan för att hon skulle känna på mig. Jag klämde snyftande fram att hon fick gott göra det när jag stod upp, för jag klarade minsann inte av att sätta mig ner. Jag fick intrycket av att hon tyckte jag var besvärlig och suckade lite och sa att hon skulle försöka. Hon förde upp handen och en sekund senare sa hon högt, åtta centimeter, nu går vi till förlossningssalen!
De skulle få på mig en skjorta, då jag ju slitit av mig alla kläder i rask fart när jag kom in (hehe). Innan de fått på den slängde jag mig i armarna på P när första krystvärken kom. Jag trodde att jag skulle trycka oss till våningen under. Sen travade vi sakteliga 30 m i korridoren, jag trodde aldrig att vi skulle komma fram...
Det blev en väldig aktivitet inne på salen, barnmorskan bad om ursäkt att hon inte hann stå och småprata, men sa att hon var tvungen att jobba på hårt för att hinna med allt nu. Det hela lugnade ner sig lite för mig, jag krystade lite då och då och alla arbetade frenetiskt runt omkring. De satte skalpelektrod på barnet och två doktorer var inne för att känna och titta till bebisen, som hade bajsat i vattnet. De försökte ge mig lustgas men jag fattade inte hur jag skulle ha tid att lära mig hur jag skulle andas, så jag kastade iväg masken de gånger de gav mig den. Jag visste inte att jag kunde så många svordomar som jag yppade under timmen innan lille Albin kom ut. I min journal står det att jag började krysta aktivt kvart över åtta och att vår son föddes 8.36. Det kändes som det kom ut en bläckfisk ungefär. De lade upp honom på mitt bröst där han gnydde ett tag, tills jag smått chockad sa att de kunde ge honom till P nu. Allt hade gått så fort, jag kände att jag inte hunnit med. Jag kunde inte ta till mig att det var vårt barn. Men Albin och pappa kom bra överens och hade en fin första tid tillsammans där i den sjukhuslika fåtöljen i hörnet. Trots personalens arbete med att hålla emot åt mig hade jag gått sönder helt och hållet, eftersom förloppet gick så snabbt. Vi fick vänta några timmar innan de kunde ta emot mig på operation, så vi åt lite och småpratade och väntade. Under tiden jag var borta fick P bada, klä på och pyssla med sonen. Jag var på grund av ryggbedövning från operationen sängliggande till kvällen.
Att föda barn var inte som jag tänkt mig. Jag har hela tiden haft en bild av mig själv som lite vek. Och jag trodde nog aldrig att jag skulle kunna föda fram ett barn helt utan bedövning - och tycka att det inte var så farligt! Det första jag sa till barnmorskan efter att Albin kommit till världen var - det här var ju inte så farligt, det kan jag göra om. Men går det ännu fortare med andra barnet? Då måste vi nog komma lite tidigare...
I journalen står det - Förlossningsförloppet går väldigt snabbt. J klarar allt utan bedövning med bra stöd av P och egen otrolig fokusering och vilja.
Jag känner mig stolt över mig själv! =)
Albin vägde 4475g och var 52cm lång.
Förlossningsberättelse
Förlossningen gick alldeles strålande bra tycker jag. Inte alls som jag hade trott och förväntat mig, men så är det väl egentligen få saker som blir som väntat.
Jag var på undersökning, ultraljud och ctg på måndagseftermiddagen och doktorn lossade på hinnorna. Efter det sa hon att jag skulle komma tillbaka på kontroll och ev igångsättning på lördagen, men sa också att hon trodde att det inte skulle bli aktuellt då hon trodde att jag skulle komma tillbaka till förlossningen med värkar om en dag eller två. Efter besöket fick jag mer besvärlig mensvärk som höll i sig hela kvällen. Halv två började värkar dyka upp, det förstår jag så här i efterhand. Jag har alltid föreställt mig att det skulle göra ont, eller i varje fall kännas, i magen. Men dessa satt bara i ryggslutet och ibland även framtill. Jag pinade mig igenom natten, studsade upp och ner ur soffan och försökte hålla koll på när, var och hur länge det gjorde ont.
Klockan sex på morgonen kom P upp och började sitt frukoststök. Då var jag i badrummet och kräktes. Jag sa till honom att jag varit uppe hela natten med ont och han undrade om han skulle vara hemma. Njae, jag vet inte än, svarade jag. (Aningens korkat förstår jag ju nu.) Sen kom en värk och jag lät nog lite, för han blev blek och vrålade nu åker vi! (hihi) Sen blev han nervös och fick kräkas han också och sen gick han och lade sig!
Klockan kvart i sju ringde jag förlossningen och sa att jag tyckte det började bli jobbigt. Jag slängde luren på P när jag inte klarade av att prata. Vi var välkomna in fick vi veta.
Värkarna började komma tätare och tätare, från att under natten ha varit med intervall mellan 5-7 minuter, började nu pauserna mellan värkarna försvinna. Jag, som ju tänkt innan att man har så mycket tid och att en förlossning med första barnet tar evigheter, skulle äntligen duscha, jag tyckte ju att jag var skitig i håret (och tänkte väl på alla blivande foton... ) Väl i duschen kunde jag knappt stå upp och efter ett tag började P slita på mig kläder! Det var nog tur...
Vi kom in till intaget halv åtta på morgonen. De ville ha ner mig på en brits för att ta en ctg-kurva, men så fort jag försökte sätta ner ändan på madrassen så studsade jag upp. Värkarna blev till stormande smärtor så fort jag försökte sitta ner. Efter några försök (de hade aldrig fått mig att ligga stilla mer än några sekunder även om de fått ner mig på sängen) så hämtade de barnmorskan för att hon skulle känna på mig. Jag klämde snyftande fram att hon fick gott göra det när jag stod upp, för jag klarade minsann inte av att sätta mig ner. Jag fick intrycket av att hon tyckte jag var besvärlig och suckade lite och sa att hon skulle försöka. Hon förde upp handen och en sekund senare sa hon högt, åtta centimeter, nu går vi till förlossningssalen!
De skulle få på mig en skjorta, då jag ju slitit av mig alla kläder i rask fart när jag kom in (hehe). Innan de fått på den slängde jag mig i armarna på P när första krystvärken kom. Jag trodde att jag skulle trycka oss till våningen under. Sen travade vi sakteliga 30 m i korridoren, jag trodde aldrig att vi skulle komma fram...
Det blev en väldig aktivitet inne på salen, barnmorskan bad om ursäkt att hon inte hann stå och småprata, men sa att hon var tvungen att jobba på hårt för att hinna med allt nu. Det hela lugnade ner sig lite för mig, jag krystade lite då och då och alla arbetade frenetiskt runt omkring. De satte skalpelektrod på barnet och två doktorer var inne för att känna och titta till bebisen, som hade bajsat i vattnet. De försökte ge mig lustgas men jag fattade inte hur jag skulle ha tid att lära mig hur jag skulle andas, så jag kastade iväg masken de gånger de gav mig den. Jag visste inte att jag kunde så många svordomar som jag yppade under timmen innan lille Albin kom ut. I min journal står det att jag började krysta aktivt kvart över åtta och att vår son föddes 8.36. Det kändes som det kom ut en bläckfisk ungefär. De lade upp honom på mitt bröst där han gnydde ett tag, tills jag smått chockad sa att de kunde ge honom till P nu. Allt hade gått så fort, jag kände att jag inte hunnit med. Jag kunde inte ta till mig att det var vårt barn. Men Albin och pappa kom bra överens och hade en fin första tid tillsammans där i den sjukhuslika fåtöljen i hörnet. Trots personalens arbete med att hålla emot åt mig hade jag gått sönder helt och hållet, eftersom förloppet gick så snabbt. Vi fick vänta några timmar innan de kunde ta emot mig på operation, så vi åt lite och småpratade och väntade. Under tiden jag var borta fick P bada, klä på och pyssla med sonen. Jag var på grund av ryggbedövning från operationen sängliggande till kvällen.
Att föda barn var inte som jag tänkt mig. Jag har hela tiden haft en bild av mig själv som lite vek. Och jag trodde nog aldrig att jag skulle kunna föda fram ett barn helt utan bedövning - och tycka att det inte var så farligt! Det första jag sa till barnmorskan efter att Albin kommit till världen var - det här var ju inte så farligt, det kan jag göra om. Men går det ännu fortare med andra barnet? Då måste vi nog komma lite tidigare...
I journalen står det - Förlossningsförloppet går väldigt snabbt. J klarar allt utan bedövning med bra stöd av P och egen otrolig fokusering och vilja.
Jag känner mig stolt över mig själv! =)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
